Hastighet

Lektionen

- Tänk dig att du är en firre. Var skulle du då gömma dig?

Jesper tittade ut över den vilda forsen de stog i och tänkte efter.

- Typ, vid ett vattenfall eller så. Kanske på 100 meters djup.

Lasse himlade med ögonen. Han hade tagit ut sin son för att ge honom en ordentlig grundkurs i flugfiske men det verkade inte som om planen gick åt det håll han ville.

- Nä men tänk nu. I en sån här snabb fors ligger fiskarna och lurar bakom stenarna, ser du. Liksom, för att vila upp sig lite.
- Men kan vi inte låta dem vila lite då? De är kanske trötta.
- Näe, det är nu de är lättast att fånga.
- Jag skulle hellre låta dem sova.

Utan att notera kommentaren satte Lasse ett fiskespö i händerna på Jesper och fortsatte.

- Konsten i flugfiske är att du kan placera kroken, eller flugan som det heter, vart du vill i vattnet. Du kan liksom styra processen.

Jesper tittade smått oförstående på sin far.

- Du jobbar med handleden och armen, förklarade Lasse. Håll spöet i högerhanden samtidigt som du håller linan i den vänstra. Sen är det bara att vicka på toppen av spöt i den riktning du vill kasta.

Jesper förblev i sin oförstående position.

- Äsh, låt mig visa, sa Lasse

Han tog tillbaka spöet och började svinga det fram och tillbaka medan fiskelinan ven genom luften.

- Se så, få lite hastighet på det hela och mata ut lina tills du är nöjd.
- Ser du stenen där borta, fortsatte han och nickade mot en stenbumbling 15 meter ut i vattnet.
- Ja, det gör jag.
- Det gäller att vara snabb, vet du. Som en Muhammed Ali. Kolla här!

Lasse viftade vidare och gjorde sig beredd. Han tog ett ordentligt steg ut i vattnet, utan att märka att han satte foten på en algbevuxen stubbe. Tre sprattlandes sekunder senare låg Lasse på rygg medan fiskespöet flöt vidare i forsen tills det var utom synhåll.

- Ja, det där gick ju rikigt fort, sa Jesper och log.

Att snava

“Wisely, and slow. They stumble that run fast.”
William Shakespeare

Snön låg vit på taken
och det var en dag att va vaken!
För julklappshandeln hade nämligen satt igång
Och den skulle pågå hela dagen lång
Köer och trängsel, myller och skrik
Folk som jäktar och får panik*
Ja, julstressen den är allt en riktig pina
och människor kommer öppet stå å grina
Men Pelle, han är i alla fall inte skraj
För han har redan köpt sina klappar i maj

*Ja, ja - "Drabbas av panik heter det ju" - men det rimmar inte lika bra! Plus, nödrim är lika vanligt för mig som gröt på julafton ;)

Ett brus

Det började med ett brus

Allting var upplagt så vackert. Chipsen var inköpta, ölen kyld, tipslapparna inlämnade och frugan hade migrän. Bosse knäppte upp en importerad Carlsberg och njöt. Tio minuter till start och dagen i ära hade han tagit på sig sitt matchställ och virat den nyinköpta halsduken runt halsen. Svart och vit med Newcastle United tryckta i stora bokstäver. Det var hans favoritlag i den engelska högsta divisionen i fotboll, Premier League. Han hade förvisso aldrig varit där, men gillade namnet och tyckte de hade riktigt schyssta tröjor. Och så var det en hamnstad hade han för sig. Det var viktigt. Det är där de riktiga människorna bor. “Typ sånna som vet vad de pysslar med å inte snackar en massa skit” enligt Bosse.

Bosse la upp fötterna på soffbordet och slog på teven. Ena handen i chipsskålen och den andra på fjärrkontrollen - det var allt som behövdes. Han zappade lite planlöst tills det bara var någon minut kvar till matchstart. Han orkade nämligen inte höra allt försnack som brukade hålla på en timme innan avspark. Hur tanklösa reportrar dividerade om hur strategin var upplagd, hur offside fällor skulle undvikas eller hur frisparkar skulle slås. Det vet man ju inte förrän matchen startat ändå. Huvudsaken var ju att Newcastle skulle vinna och då spelade det ju ingen roll om så domaren gjorde mål. Så länge det var åt rätt håll, det vill säga.

Matchen gick igång, och så gjorde Bosse. Han levde sig in i varje spark, varje nick. Ja, till och med varje rush på sidokanterna. Han reste sig ur soffan, han satte sig igen. I ena sekunden hytte han med halsduken i luften för att i andra begrava ansiktet i den. Spänningen var olidlig och lagen utbytte målchanser som frimärken på en filatelistklubb. Bosse märkte inte ens att hans fru Märta hade kommit förbi från sovrummet för att se vart allt oväsen kom ifrån.

I halvtid stog det 0-0. Även efter 60 minuter spelade, men sen hände nått. Det började med att kommentatorernas röster utbyttes mot ett dovt brusande ljud. Bara för nån sekund, sen blev ljudet klart igen. Någon minute senare kom det igen. Ett svagt brusande som varade lite längre än första gången men nu med tillhörande flimmer på bilden, sen blev bilden klar igen. När 73 minuter hade spelats av de 90, blev bildenskärmen svart och ljudet dog. Eller snarare, ljudet från teven dog, inte Bosse.

Med ett “Vad i he... nu då” zappade Bosse runt till de olika kanalerna men alla med samma svarta bakgrund stirrandes tillbaka på honom. Han flög upp från soffan och rusade fram till teven. Han knäppte av den och på den. Inget resultat. Han drog ur sladden, satte in den igen men fortfarande ingen bild. Bosse kände hur paniken kom krypandes. Han svor och förbannade teven men teven för blev tyst. Han bokstavligen flög iväg till proppskåpet, men inget verkade vara fel allt var som det skulle.

- Förbövelen, utropade Bosse när han sprang runt lägenheten och följde sladden längst listen.

Märta, som vid det här laget kommit tillbaka från sovrummet tittade tyst på sin kallsvettiga och vilda man i hans försök att återuppliva teven. Han bar runt teven till fyra olika uttag, han drog och vickade på antennen, han bytte batterier i fjärrkontrollen. Inget han gjorde hade dock nån effekt. Efter 10 minuters skådespel, kunde Märta inte hålla sig längre.

- Kan du inte prova mun mot mun metoden?

Bosse svarade inte utan sprang istället ut i köket och kom tillbaka med en gaffel i högsta hugg.

- Nä vänta nu, sa Märta som började ana oråd. Vad ska du med gaffeln till?
- Jag ska fixa teven, fattar du väl!
- Med en gaffel?
- Ja!
- Och hur ska du göra det, hade du tänkt?
- Det är väl nått skit i uttaget.
- Sluta med de här dumheterna nu Bosse!
- Inte nu Märta, inte nu!
- Men du kan ju för helsike inte stoppa en gaffel i uttaget fattar du väl!
- Jo det kan jag.

Och vips låg Bosse utslagen på vardagsrumsmattan, men bara för en stund. Han var snabbt på fötter och gick på teven med halsduken, knytnävar, ölburkar, fjärrkontrolen. Ja, i stort sätt allt han kom åt men inget hjälpte. Han hade förvisso glömt att koppla in sladden igen men vid det här laget spelade detta ingen större roll.

- Nu far fanskapet ut, röt Bosse och ut for teven genom fönstret.
- Ante mig att du inte har 13 rätt ändå, så detta kommer vi dra på din lönecheck ska du veta, sa Märta och gick med bestämda steg in till sovrummet igen och vred om nyckeln.

Bosse satte sig utmattad i soffan och slog på radion.

Att vägra

Den ständiga vägran

Ett utdrag från en inre diskussion hos en tvillingsjäl på lunchrast.

- En liten nubbe till maten kanske?
- Till lunch?
- Det skadar väl aldrig.
- Jo, det gör det.
- Men lite mer gräddsås då?
- Nä, det är bra nu.
- Bara en liten klick. Jag ser fortfarande en halv köttbulle på tallriken...
- Jag är ju redan mätt.
- Man ska inte lämna mat kvar.
- Nä, det är bra nu.
- Men den där chockladkakan till efterrätt då?
- Jag är ju mätt sa jag!
- Den ser allt smarrig ut.
- Ja, det gör den.
- Beställ den! Ät den!
- Icke sa nicke!
- Snälla?
- Näpp!
- Men en liten ciggeluring efter maten då?
- Det är ju farligt.
- Bara några ynka bloss.
- Men jag röker ju inte ens.
- Då är det kanske dags att prova?
- Tror inte det du.
- Men det var värt ett försök.
- Nä, det var ju just det, det inte var...
- Nästa gång kanske...

Att avgöra

Endast 23 sidor kvar. Klockan närmade sig tre på natten men han kunde inte sluta. Hur skulle det gå? Vem var mannen med silverhandsken och vem hade stulit Mr. Woodbright's plommonstopp? På de nästkommande sidorna skulle alla hans funderingar komma att besvaras. 23 ynka sidor, fyllda med svar! Greger ändrade ställning för den elfte gången denna natt och fortsatte, “du fixar det på en timme!“. En halv sida ner och bokstäverna blev mindre och mindre. Han lutade huvudet på ena handflatan, kvävde en gäspning och fokuserade på nytt. Efter tre kvarts sida var han tvungen att gnugga bort den grus som skymde hans sikt. Ögonen var i stort sätt helt rödsprängda nu. Skulle han spara de resterande sidorna till morgon dagen? Det var som sagt arbetsdag imorgon. En vanlig onsdags natt som helt skulle sabba torsdagen. Nån sida till fick det dock bli.

22 sidor kvar men fortfarande inga svar. Nu hade de i alla fall hittat ett par misstänksamma fotavtryck i snön...Greger kände sig tvingad att läsa vidare!

Han stirrade in i nattlampan, Visst var ljuset bländande, men han skulle vinna några minuter av extra energi. Greger kämpade på. Han puffade till kudden och la sig på rygg. Ett par meningar blev det, sen tog det stopp. Han vaknade till när boken gled ur greppet och slog till honom på näsan. Han la sig på magen igen. Han började om på sidan - fortfarande 22 kvar. Efter en stund kom han på sig att ha läst samma rad fyra gånger. “Tusan! Förlorad tid!”, tänkte han och fortsatte. Tröttheten var utpumpande men han kunde inte ge upp. 21 sidor kvar! Fotavtrycken i snön hade lett till en lada ägd av den bortgångna Fru Clarkson. Vem fanns i ladan? Var det här vart Mr. Woodbright's plommonstopp hade gömts? 20 sidor kvar!

“Nä, vad pysslar du med Greger. Nu får allt lägga av, jag måste ju upp tidigt imorgon” sa Gregers fru och släkte hans lampa. Så var det avgjort.